Lära sig leva
med sorg

Ord från Johans pappa Ola våren 2024

Vad gör man när man nåtts av beskedet att ens älskade barn dött? En fråga som jag tror ingen människa kan förbereda sig på. När Johan dog rasade livet på ett ögonblick och vi försökte förstå vad vi skulle göra. Jag sökte efter svar och råd och hittade en hel del berättelser från föräldrar som förlorat barn vilket hjälpte mig. Nu när det gått fem år sedan det ofattbara beskedet vill jag därför själv utifrån mina erfarenheter försöka ge hjälp som förhoppningsvis kan vägleda dig som också drabbats av förlusten av ett barn eller annan nära anhörig.
Jag gör detta i punktform då jag själv kände ett stort behov att få handfasta råd.

Första tiden

Du behöver hjälp av andra medmänniskor. Men du behöver visa detta tydligt genom att be om hjälp. Orsaken är att många är osäkra på hur man kan hjälpa till och hur man närmar sig en människa i en djup sorg. Be därför exempelvis om hjälp med mat, skjuts (du ska inte köra bil själv i den akuta chocken) men framförallt någon som kan lyssna och finns med dig. Att få prata och få ur dig ord är viktigt. Att också själv berätta vad som hänt gör att det ofattbara till slut börjar gå in även om allt känns overkligt. Förutom släkt och vänner finns stöd att få från kyrkan men också stödföreningar:
- Svenska kyrkan
- VSFB
- Under vingen

Informera din arbetsgivare om vad som hänt. Här finns också möjlighet till hjälp då många arbetsgivare har en företagshälsovård som kan hjälpa till väldigt snabbt med olika typer av krisstöd. Så be din arbetsgivare om hjälp.
Genom din olycksfallsförsäkring kan det också finnas möjlighet att få krisstöd av exempelvis terapeut/psykolog som är vana att hjälpa personer i sorg.
Vårdcentralen kan hjälpa till i den akuta situationen men då vi fick hjälp av av företagshälsovården har jag begränsade erfarenheter av deras stöd.
Se till att äta, dricka (men undvik absolut alkohol). Här är hjälp av vänner/familj så viktigt men orkar du inte laga mat själv så kosta på dig färdiglagat.
Sova är också väldigt viktigt för att orka med chocken och sorgen men det kan förstås var väldigt svårt. Här kan du därför behöva ta hjälp av vårdcentralen med att få exempelvis insomningstabletter men tänk på att många av dessa är berondeframkalande och väldigt noga att följa läkarens råd och instruktioner.
Försök röra på dig. Även om det känns väldigt svårt så behöver du komma utomhus och här är naturen en stor hjälp. Att ta en skogspomenad själv eller gärna med familj eller någon vän hjälpte mig mycket. Förutom att kroppen behöver få röra sig så har naturen en läkande effekt. Du kommer också bli hungrig och få lättare att somna.

Tiden fram till begravningen

Att planera sitt barns begravning är en lika omöjlig tanke som att barnet har dött. Men i all chock och ofattbara situation så infanns sig en kraft att vilja göra detta så fint som möjligt.
Vi fick kontakt med en präst i samband med att vi fick beskedet och han hjälpte oss att komma igång med planeringen. Dels så fick han oss att tänka hur och var begravningen skulle gå till. Detta är ju förstås något man i familjen gemensamt behöver komma fram till men vi insåg med prästens hjälp att också tänka på att ordna en begravning som Johans alla vänner också skulle kunna komma på.
Tanken också att begravningen skulle hedra Johan och hans liv gjorde att vi valde musik och något att äta som Johan tyckte om. Johan tyckte så mycket om Avicii. Tim Berglin hade gått bort ganska precis ett år innan och vi hittade på Spotify en fin akustisk version av Hey brother som Per Stiko Larsson spelat in. När vi frågade honom om det var OK att vi spelade den så erbjöd han sig att komma och spela den live på begravningen.
När en närstående gått bort är det även andra praktiska saker som måste göras så tiden inför begravningen blev full av saker att fokusera och på. Men försök även här ta hjälp av anhöriga så du orkar. Efterlevnadsguiden.se är en bra hjälp i allt övrigt praktiskt.
Sedan kom dagen då begravingen skulle ske och vi skulle möta släkt, vänner och Johans alla vänner. Stunden i kyrkan har jag svårt att komma ihåg i detalj men det som jag minns var all den värme och kärlek alla visade. Vid minnesstuden efter blev det extra viktigt att få prata med Johans alla vänner och det betydde så mycket. Så begravningen minns jag också med värme även om hela situationen var så ofattbart svår att förstå.

Tiden efter begravningen

När begravningen är över så återgår livet för anhöriga och vänner till det normala. Men för oss som förlorat ett barn så är livet allt annat än normalt vilket skapar en stor kontrast mot ditt liv och livet utanför hemmet. Det kan vara lätt att känna sig ensam och kanske t.o.m. besviken på anhöriga som ”går vidare” och kanske tycker att du också borde göra det. Men var inte bitter mot dom utan försök istället inse att ni är i olika verkligheter. Var istället rädd om vänskapen och visa din uppskattning till dom som fortsätter höra av sig. Familj, släkt, vänner och kollegor är otroligt viktiga för att orka komma tillbaka till livet.
Kan livet någonsin bli bra igen? Hur ska det gå till när det värsta hänt och det inte finns någon lösning? Jag vet att det är omöjligt att förstå nu men du kommer med tiden lära dig att leva med sorgen och förlusten av ditt älskade barn. Sorgen kommer inte försvinna men smärtan och förtvilan kommer bli lättare att bära och det gör att livet stegvis kommer tillbaka. Där väntar också glädje och ljus att åter få ta plats. Så låt hoppet finnas trots att allt känns fruktansvärt nattsvart.
Ett steg i taget. Sorgearbetet handlar mycket om att ta en minut, en timme, en dag, en vecka, en månad och ett år i taget. I början är man som en robot som trampar på, inte för att man vill utan för att man måste. För oss blev naturen och skogspromenader ett lättare ställe att ta stegen i. Även om allt kändes meningslöst så ger naturen med skog, vatten, ängar, berg och kanske något djur som dyker upp en mer harmonisk upplevelse. Ditt barn finns med i tankarna men blandas upp lite med att också vara i nuet. Just detta upplevde jag som ett sätt att börja bearbetningen av sorgen.
Överlevnadsplan. Jag satt tidigt ihop en lista som hjälpte mig att bli påmind om hur jag skulle göra för att ”trampa på” när det kändes extra tungt. Den såg ut så här.
- Forsätta äta bra och försöka sova ordentligt.
- Röra på mig och även försöka motinera. Jag och min fru kunde turas om att också rycka upp varandra så vi kom ut.
- Prata inom familjen om tankar och sorgen men respektera varandras olikheter i sorgen.
- Prata regelbundet med vänner som orkar lyssna.
- Prata med en terapeauten som jag fick via företagshälsovården. Men även kyrkan har präster och diakoner som är bra på att lyssna och som har erfarenheter av människor i svär sorg.
- Prata med andra som förlorat barn. Här är föreningar som VSFB och Under vingen ett mycket bra stöd. Att dela sorgen med andra i samma situation är läkande och kanske den bästa hjälpen. Dom har även slutna facebookgrupper och stödperosner. Även kyrkan ordnar sorgegrupper för föräldrar som förlorat barn.
- Pausa sorgen genom att göra något annat som känns ok. Efter ett tips från en släkting började jag släktforska vilket dels skingrade mina tankar men som också genom släktträden gav insikten hur korta våra liv är och att människor dör i olika åldrar.
- Ett annat sätt att pausa sorgen för mig blev att ganska tidigt börja jobba och här fick jag arbetsuppgifter som jag kunde göra i egen takt. Jobbet blev därför ett mycket viktigt andrum men också en träning att vara i vardagslivet men andra människor som inte var i sorg.
- Skriva tankar till Johan som en form av dagbok gjorde jag i början och blev ett sätt att få ned tankar och känslor i skrift.
- Läsa skildringar av andra föräldrar som förlorat barn och som skrivit böcker eller gjort bloggar, hemsidor. Genom att googla på exemplevis sorg, förlorat barn så kommer du hitta en hel del.
Bearbeta sorg - hur gör man? Jag började tidigt söka svar hur man hanterar sorg och på många ställen stod det att det är viktigt att bearbeta sorgen. Men jag hittade sällan svar hur man bearbetar sorg utan det stod att detta var väldigt individuellt. En som gav mig svar på frågan är Sara Dahlberg-Eriksson som skrivit Läkeboken - från kris till kraft. Sara ger genom boken en strukturerad metod och vägledning för att bearbeta sorgen på ett sätt som jag upplevde gav stor hjälp. Det blev något att hålla i och navigera efter. Ett par månader efter att vår Johan gått bort så träffade vi också Sara och hennes man som berättade sin historia om att själva förlorat två barn. Här blev dom ett ”Vikarierande hopp” för oss att kunna överleva tragedin och hitta en ny väg i livet där ljus och glädje kan finnas parallellt med sorgen. Detta i sig gav kraft att orka ta oss framåt genom vandringen i sorgens landskap som Sara kallar det.
Är sorg farligt? Sorg är ju en naturlig känslomässig reaktion som vi människor får isamband med olika förluster. En förlust kan vara väldigt många olika saker och det är väldigt individuellt och svårt att jämföra.
En förlust av ett barn är den svåraste sorgen man kan drabbas av som förälder. Hur svårt det än vara att förstå så tror jag att vi människor är utrustade men en förmåga och kraft att hantera svåra förluster och sorg. Att sörja är fruktansvärt jobbigt men i sig är den inte farlig utan sorgen ska finnas där som en del i en process. Naturligtvis vill man inte ha den men jag tror det är viktigt att inte kämpa emot den utan låta den finnas och också acceptera smärtan. Jag upplevde då att det blev lättare att leva med den. Däremot kan sorg som man stänger inne och förnekar nog vara skadlig i förlängningen. Så tillåt dig att sörja genom tårar och förtvivlan men också att samtidigt tillåta dig att vara i nuet. Att vara i nuet kan vara att också tillåta sig själv att känna glädje och skratta. Detta kankse är en av de viktigaste sätten att orka och det finns inget fel i att låta glädje och sorg finnas sida vid sida. Framförallt så ska du inte ha dåligt samvete att tillåta dig själv att pausa sorgen och vara i nuet där andra känslor då kan få ta plats.
Så fel att barn dör. Ja det det naturliga ska vara att vi föräldrar lämnar jordelivet först. Jag började fundera mycket på detta då det var en av sakerna som smärtade så djupt. Jag fick till slut en tankebana som jag försöker använda så fort den förtvilande tanken kommer om varför Johan dog alldedes för tidigt.
- Den börjar med att acceptera själva livet och döden generellt. Tankar som vi kanske i det morderna samhället skjuter i från oss men oavsett så börjar livet med att vi föds, vi lever och vi dör. Vi människor lever en relativt kort stund om vi jämför med det mesta som finns på jorden. Även om det kan vara svårt att förstå så kan jag mentalt acceptera att det är så det är och det kan ingen göra något åt. Det handlar mer om vad jag använder tiden till under den lilla stunden jag är på jorden.
- Sedan kommer frågan att vissa av oss dör unga. S ome die young som Lale sjunger. I Sverige dör över 1000 barn och unga vuxna innan de fyllt 30 år. Tittar vi historiskt så var barnadödligheten betydligt högre och något som många familjer drabbades av. I många andra länder är barnadödligheten fortfarande relativt hög. Genom att se faktan inser jag att detta verkligen sker dagligen och kan därför enklare acceptera denna verklighet även om det är fel.
- I sista steget kommer det som är så otroligt svårt och det är att acceptera att sitt barn blev ett av alla dessa 1000 barn som dog. Dödsorsaken kan förstås göra detta steg svårare att hantera men för mig är smärtan mindre svår om jag förlikar mig med verkligheten att det blev så för mitt barn och vår familj. Jag förstår att man vill förneka och har svårt att acceptera men det handlar inte om att på något sätt i ordet acceptera lägga in värderingen att detta är något som är ok. Det handlar om att acceptera sanningingen och den grymma verkligheten att det blev så här. För mig handlar detta mycket om min sorgebearbetning och det är verkligen svårt och tar tid men jag känner att det är enda vägen att gå.

Månader och år kommer och går

Låta ditt döda barn leva i dig. I takt med att jag lärt mig att accepterat mitt barns död så har jag på något sätt låtit Johan komma tillbaka med minnen men också i nya sitationer där jag kan tänka på vad han skulle sagt och gjort. Detta gör ont men blandas också med en varmare känsla att Johan finns kvar hos mig. En annan bok som gav mig tröst och kraft är Lasse Bergs bok Ändå inte försvunnen. Den ger ett annat perspektiv på meningen med livet men också hur Lasse finner trösten i att fått uppleva tiden med sin dotter.
Jag har sedan tanken med mig om att även om kroppen inte finns så finns det andra saker från människan kvar. Sara Dahlberg Eriksson ger sin mer holistiska syn på detta i sin bok och för mig är det också en tro att det finns saker vi människor inte känner till så kanske möts vi en dag igen när jag också lämnat jordelivet.
Hedra ditt barns minne. Vid första årsdagen av Johans död så bävade jag veckor innan hur dagen skulle bli. När jag läst om andra föräldrar som kommit längre i sitt sorgearbete upptäckte jag att man genom att skapa olika minnesfonder vänt allt fruktansvärt och meningslösa till någon form av meningsfullhet. Vi skapade därför johansminne.com där vi samlat in pengar till olika hjälporganisationer och framförallt hjärt & lungsfondens forskning. Att se vänner och släkt ge stora som små bidrag i Johans minne hedrar hans liv och ger nytta som i sin tur kan rädda liv. Särskilt fint och värmande är det när det kommer bidrag från Johans vänner vilket det gjorde nu senast vid 5-årsdagen. Det kanske kan kännas svårt att skapa en minnesfond men genom t.ex. hjärtlungfonden så går det enkelt att sätta upp en insamling. Jag tänker att man heller inte behöver ha så stora ambitioner utan bara en liten insamling gör nytta. Du behöver heller inte ha bråttom att stara detta utan gör det när du känner att kraften finns. Även om du inte har en minnesfond så hedrar du ditt barn genom att prata om barnet och minnas henne eller honom.

Jag hoppas att mina ord kan ge dig lite hjälp att navigera i sorgens mörka farvatten. Inte på något sätt vill jag mena att detta är ett facit utan orden skildrar hur jag tagit mig framåt. Någon liknade sorg med ett stormande hav där man i början kippar efter andan vid ytan i de okontrollerde vågorna. Med tiden lär man sig hantera vågorna och stormen känns inte lika svår då avständet mellan vågtopparna blir större och vågorna mindre.
Nu kan man börja andas och kanske hitta nya mål och riktningar i efterlivet.

Ta hand om dig ❤️